Peter vet inte om det, men oj vilken fantastisk försommarkväll vi upplever. Jag springer längs Klarälven och Vänern. Han sjunger. Om Little Willie John, en fjäril under din kjol, och en vrå av världen. Han drar till och med en vals i cement.
Sen kommer den. Evelina. Live-versionen från Buona Sera! Två minuter in i låten börjar jag gråta. På riktigt. Som vanligt. Det där partiet när Peter tackar publiken är så innerligt. Så äkta. Och så fantastiskt vackert. Kärlek. På riktigt.
Första vändan känns det riktigt bra, även om både benen och pumpen får jobba hårt. På toppen väntar en fantastisk utsikt över Klarälven som slingrar sig sakta ner mot Karlstad genom det granbeklädda landskapet.
Allt det där vackra ser jag tydligt där uppe. Första gången. Sen blir det tuffare.
Jag befinner mig i Bryngfjordsbacken och har bestämt mig för att springa upp för slalombacken tio gånger.
Andra, tredje och fjärde vändan blir det stegvis jobbigare och jobbigare. Längtan efter toppen flyttar sig gradvis ner i backen. Men det funkar. Borrar ner huvudet och trampar. Andas en minut på toppen och sedan ner igen. Och upp.
Femte vändan klarar jag med hjälp av Peter LeMarc och på den sjätte och sjunde ser jag ljuset i tunneln. På den åttonde och nionde inser jag att ljuset är ett mötande tåg.
Den tionde vändan lättar det lite och under några sekunder funderar jag på att ta ett par vändor till. Men det får vänta till en annan gång.
För övrigt säsongspremiär för mina Icebug. Vi tycker om varandra i år också.
(Runkeeper strulade och därför loggades vända ett till fem och en halv som ett pass, och resten som ett annat).
Löpartankar 