Idag är det tolv veckor kvar till Venedig marathon. Vi kommer stå på startlinjen. Mer redo än någonsin förut.
Den här gången förbereder vi oss med hjälp av ett träningsprogram på jogg.se. Vi tränar med 3:30 som mål. Fem-sex pass i veckan. I olika fart, tempo och längd.
58K skön och varierad löpning blev det den här veckan. Jag längtar redan till nästa.
Torsdagen hinner bli 17 timmar gammal innan vi snörar på oss dojjorna och letar oss ut på Bonäsleden. På väg ut mot Bonäs udde springer vi i trädkronornas skuggor. Det lindrar värmen något.
Klippsprången ute vid Räggårdsviken provar fotlederna. Hinner med att doppa huvudet innan vi fortsätter den sista knixiga milen där trädrötter får mig att snubbla både en, två och tre gånger.
Efter 21K sladdar vi in vid blå bryggan där vi belönar oss med ett svalkande Vänerdopp.
En trevlig stund är till ända.
Klockan är strax efter sju när vi sätter oss på caféet vid torget i Riparbella, en liten pittoresk by i Italien. Bredvid oss sitter det ett gäng gubbar med varsin cigg i mungipan. Vi nöjer oss med en espresso. Och lyckan över att ha överlevt de första fem kilometerna på morgonens löptur. Nu har vi bara hälften kvar.
Vi är fyra familjer som hyrt ett hus i Toscana. Ett stort hus. Med pool. På en kulle. Med vidunderlig utsikt över böljande vin- och olivodlingar. Det är varmt på dagarna, riktigt varmt. Så är man löpsugen blir det att gå upp tidigt, helst innan sju. Då är det "bara" drygt 20 grader. En behaglig löptemperatur.
Kombinationen tidiga morgnar, utlandssemester och utmanande löpning är svårslagen. Och utmanande är det minsta man kan säga om rundan som blir vår dagliga rutin. Först en vansinnig utförslöpning, sen en tre kilometer lång och kraftig uppförsbacke. Och vi snackar verkligen uppför. Inte ett enda parti eller steg sker på plan mark. Och sen omvänd ordning på hemvägen. Nästan 400 höjdmeter totalt.
Den första morgonen vi sladdar in på caféet ser det nästan ut som gubbarna ska svälja sina cigaretter av förvåning. Vilken planet kommer de där galningarna ifrån? ser de ut att tänka. Några dagar senare har vi blivit en naturlig – om än tillfällig – del av deras morgonbestyr. Vårt direkta utbyte består dock bara av ljudlösa men artiga nickar.
Under de tio minuter vi hämtar andan hinner vi fantisera en hel del om de där gubbarna. Har de växt upp i byn? Kompisar sen barnsben? I hur många decennier har de samlats på caféet? Vad gör de resten av dagen? Och det går inte att låta bli att tänka på Gudfadern och andra italienska klichéer.
Hursomhelst förstärker de där gubbarna lyckan av att få tillbringa sex tidiga morgnar i Riparbella. Tack ska ni ha. Arrivederci.
Vi hittar en lucka mellan regnskurarna, jag och min son. En tur runt Hammars udde, en onsdagkväll i juni. På fötterna mina nya FiveFingers V-Trail. Sköna. Snabba. Ändå är det kattens lek med råttan. Och råttan, det är jag.
På vägen hem ser vi en stor regnbåge breda ut sig över Hammarö. Och visst är det en skatt, att ha någon att springa tillsammans med.
Vet faktiskt inte hur länge vi hängt ihop, men det är många år nu. Vi träffades hos Peo på Magazinet, och det var kärlek vid första ögonkastet.
I början var jag lite rädd för dig. ”Ta det försiktigt. Nån kilometer i taget. Annars kommer du att skada dig.”
Jag lydde andras råd, och trappade upp vår relation sakta, sakta. Men efter ett tag sprang vi både en och två mil. Vi har roat oss på asfalt och skogsstigar, i motionsspår och över stockar och stenar. Och jag har njutit varenda sekund.
Du har gjort min löparvardag mycket roligare – och mer varierad. Du har utvecklat mitt löpsteg, stärkt mina muskler och fotleder.
Men du har tagit stryk längs vägen, och nu går det inte längre. Så idag dansade vi vår sista dans. Vi virvlade fram längs Bonäsleden, i gassande solsken, och med en stilla bris från Vänern i ryggen. En värdig avslutning på vacker kärlekssaga.
Tusen tack för allt. ❤️
Vad gör man om man behöver en nytändning för att hitta löparlust och -motivation? Köper nya skor förstås.
Siktar in mig på ett par FiveFingers, eftersom jag sprungit slut på mitt nuvarande par.
På lunchen sticker jag bort till Peo och Hasse, på Magazinet. De har supermånga spännande och sköna pjuck, men leveranserna från FiveFingers strular.
Peo tipsar ändå om vilken modell jag ska leta efter: V-trail. Sagt och gjort, innan lunchrasten är slut surfar jag runt och beställer ett par.
Och nu sitter jag här, och längtar.
Klockan är strax efter sex, en måndagmorgon i juni. För att krama ur lite extra kompistid med min vän från Falköping, innan jag piper iväg till jobbet och han hem, blir det tidig morgonjogg.
Vi springer ner till Vänern och runt Hammarsudde. Och vi tjötar. Om livet, glädjeämnen och utmaningar. Och hade vi inte haft tider att passa, hade vi nog sprungit än.
Det har blivit lite si och så med långpassen senaste tiden. Men idag får jag äntligen till det. Snörar på mig mina Altra strax efter nio och lämnar hemmet för en 20K-tur.
Efter några K på Hammaröleden svänger jag av mot Jakobsbergsbron och in bakom Sommaro Golf. En lite undangömd stig som löper längs en av Klarälsdeltats fåror. En ljuvlig stund ensamhet innan jag kommer fram till villaområden och tätbebyggelsen.
Forsätter följa Klarälven. Först till operan, upp till E18-bron, ner till Sandgrundsudden, förbi Karlstad CCC och ut till fotbollsplanerna på Örsholmen. Där ser jag hundratals barn avsluta vårens upplaga av Klassfotbollen i strålande solsken. Så mycket glädje och skratt. Idrott och motion är nog ändå en av världens bästa uppfinningar!
Lite löpturné senaste veckorna. För två veckor sedan ett knippe turer i Colombia. Avslutades med ett pass på löpband på Sheraton i Bogotá. Tidigare den här veckan ett par löpturer på Radisson i Riga. I morse på gatorna i ett soldränkt Stockholm.
Älskar att springa när jag är ute och reser. Dels för att det är så enkelt. Skor, strumpor, shorts och t-shirt. Mer än så behövs inte. Får alltid plats i väskan. Dels för att det är ett bra sätt att lära känna nya ställen. Även om äventyret ibland består av att leta sig fram till ett undangömt gym i en svettig källarlokal.
Klockan är sex i Colombias huvudstad. Tidigt, men ändå inte. Efter en lång, lång resdag, några få timmars sömn och sju timmars tidsskillnad vet kroppen varken in eller ut. Men skönt att skaka loss benen, om än bara för en kvart. Känns samtidigt att vi befinner oss 2 600 meter över havet. Efter en skön dusch, och en riktigt god frukost är jag redo för en spännande dag i ett av kaffevärldens mest spännande länder. ☕️👌🏻
Löpartankar 