Det blir alltid som man tänkt sig

Fem och en halv timme senare. Foto: Joachim Skistad 

Det blir alltid som man tänkt sig. Så heter en bok jag har här hemma. Och det ligger nog en hel del i det där. Det märkte jag när jag sprang Karlstad 6-timmars i Våxnäshallen i går.

Vi var knappt 70 stycken på startlinjen som hade ett par hundra varv runt den knappt 200 meter långa banan att se fram emot. Vi sprang säkert av lite olika anledningar. Jag ville lära mig mer om hur min kropp reagerar efter 5-6 timmars löpning. Det behöver jag ha koll på inför Ultravasan i augusti när jag ska springa de nio milen mellan Sälen och Mora. Tidigare har jag sprungit knappt fyra timmar som längst.

Till en början gick det lättare än jag trodde. Kände mig oförskämt pigg upp mot fem timmar. Det tror jag dels berodde på att jag laddat bra med kolhydrater och vätska, dels på att jag höll ett lägre tempo än jag brukar på mina träningspass. Sedan var det en skön stämning i hallen, med pratglada medlöpare och kollektiv dunkadunka-musik.

Men den sista timmen var tuff. När energinivån sjunker under en viss nivå är det alldeles för sent att fylla på. Det märkte jag i Stockholm i somras, i Istanbul i november och i Våxnäshallen igår. Måste bli bättre på att peta i mig energi under resans gång. Men jag lyckades ändå hålla ihop det ganska bra.

Mitt mål var att springa sex mil. Det blev 60 086 meter. Nästan på pricken alltså. Undrar vad som hänt med en annan målsättning? Det blir (ju nästan) alltid som man tänkt sig.

Sex mil senare. Våxnäshallen kl. 16.05 den 31 januari, 2015.

***

PS. Tusen tack till Johan & Co på IF Göta för ett toppenarrangemang!